Jag vet inte exakt när vi bestämde oss. Kanske var det när tapeten i vardagsrummet började släppa i hörnet. Eller när badrummet luktade fukt (inte konstigt då vi inte haft en rörmokare Stockholm på plats på länge) och plastmattan kändes… 1995. Hur som helst – en kväll sa vi det högt: vi ska renovera.

Vi var naiva, förstås. Tänkte att “hur svårt kan det vara?” Vi har ju sett massor av renoveringsprogram. Och vi känner folk som jobbar i byggbranschen. Det skulle säkert gå smidigt.

Spoiler: det gick inte smidigt(!)

Första veckan gick åt till att tömma rummen. Vardagsrum, sovrum, badrum – allt skulle ut. Det såg ut som en loppis i hela huset. Barnen klättrade på kartonger, katten var traumatiserad. Vi hade byggdamm i brödet och spackel under naglarna. Fixade staket i smide. Och ändå… det var något kul i det också.

Vi lärde oss mycket. Som att inget blir exakt som man tänkt. Fogen blir sned, leveranser är sena, och man kommer bråka om exakt vilken nyans som är “varm vit”. Det är som ett äventyr i slow motion – där man ibland är hjälten, ibland boven, och ofta bara trött.

Men vi gjorde det tillsammans. I kvällsljus med penslar i händerna. Med skrubbade knän och fnitter över färg som spillts. Och när första rummet blev klart – när vi la in mattan och satte upp lampan – då kom känslan. Vi gjorde det. Vi kämpade, och vi klarade det.

Det blev mer än bara nya väggar. Det blev vårt. Ett hem vi svettats i, skrattat i, nästan gråtit i. Vi lärde oss att inte jaga perfektion, utan att uppskatta det som är vårt, lite snett, men fullt av själ.

Nu när jag ser tillbaka kan jag nästan skratta åt kaoset, lite som min frus misslyckade ansiktsbehandlingar. Och jag skulle faktiskt göra det igen. Fast med lite mer framförhållning. Och en bättre dammsugare.